---

När jag var yngre var jag kanske den mest osäkraste tjejen på hela jorden, det kändes så i alla fall. Detta relaterade till att man gjorde saker som man innerst inne egentligen inte ville, man lyssnade inte på sig själv helt enkelt utan man var hela tiden alla andra till lags vilket man har fått ta skit för än i dag och det tycker jag är jättejobbigt. Jag erkänner mina misstag, det kan jag men när någon trycker ned mig för det som hände för flera år sen så blir jag ledsen. Alla gör misstag, jag är inte mer än en människa. Jag är inte samma person som då..

Ni som känner mig vet att jag kan vara en höjdare på att prata och att jag kan prata väldigt öppet om saker och ting och säga vad jag tycker och tänker. Men i dem flesta fallen handlar det egentligen om att jag är osäker. Jag har alltid varit det och kommer antagligen förbli det. Ju äldre jag blir ju säkrare har jag blivit i mig själv men det sitter fortfarande kvar och jag är trött på det. Jag har alltid vetat att något är fel men kanske inte riktigt vad. Jag har velat försöka men det har inte blivit så. Nu är jag trött på det här..

För ca två veckor sedan när allt kändes piss bestämde jag mig för att verkligen göra något för mig själv. Oavsett vad alla andra tyckte och tänkte. Jag beställde tid hos en kurator! När jag var yngre så trodde jag att det bara var dem med "verkliga problem" som kunde gå till en kurator och prata ut om saker. Jag trodde att dem skulle tycka att jag var larvig och egoistisk..

Men jag har inte orkat låtsas längre helt enkelt så jag tog mig själv i kragen och tänkte att prata med en utomstående kanske är en hjälp på vägen och det är en av dem bästa saker jag har gjort! Att prata med någon som varken känner mig eller dem jag känner har varit så befriande. Jag har verkligen kunnat säga vad som gör mig ledsen och hur jag ser på saker och ting utan att jag ska känna mig som världens dåligaste människa.

Jag uppskattar verkligen att jag har kunnat prata med mina underbara vänner och med min familj men jag har känt att jag har varit tvungen att ta det ett steg till för att verkligen få allting åt rätt riktning igen. Innan har det varit mer att man har pratat om vad man ska göra men aldrig gjort det. "Mycket snack och liten verkstad" som man brukar säga.. Men nu jädrar, nu Ska det gå för annars orkar jag inte längre..

Jag vet egentligen inte varför jag skriver allt det här men det känns faktiskt bra. Jag bryr mig faktiskt inte om någon tycker att jag är larvig eller inte fattar vad som menas med det här inlägget och etc. Jag bryr mig inte! Jag vill bara få ur mig allt, berätta för dem som känner mig att jag innerst inne mår piss, att jag ska bättra mig, att jag ska göra något åt saken och att jag är tacksam för er hjälp! Jag ska verkligen anstränga mig, för Er skull och givetvis för min Egen skull!

Jag är faktiskt Stolt över mig själv, jag har velat ta tag i all skit så länge men inte vågat. Nu har jag vågat ta nästa kliv och jag är stolt. Jag är stolt över mig själv vilket jag inte har varit på vääääldigt länge. Jag är inte perfekt men jag inser i alla fall mina brister..


Jag säger bara en sak och det är; GO SOFIE, GO! :)